Av Helena Partapuoli, representant i Sametingets Ungdomsråd och bloggare http://hpartapuoli.blogspot.se/
Ett av mina starkaste barndomsminnen var då jag på den tidiga morgonen klättrade upp på bordet vid fönstret och slog i gång bandspelaren. Där satt jag och tittade ut genom fönstret med morgonsolens sken in i köket och lyssnade på berättelser om Juffá, en äldre man från en svunnen tid och hans äventyr. Hur han lyckades få Stállu, en jätte som finns i de samiska sagorna, att betala tillbaka de stulna vita renarna. Hur han som liten pojke blev vän med en vargunge. Berättarrösten var på nordsamiska med Kautokeinodialekt och ibland drog han en jojk. Detta minne ger en sån trygghetskänsla, kanske för att språket är en trygghet som kommer sig utav att det är mitt modersmål. Samiskan ligger mig närmast om hjärtat. Hade jag sagt så om jag inte var same? Hade jag reflekterat över mitt språk på samma sätt om jag inte tillhört en minoritet?
Om du aldrig mött en same förut så har du troligtvis fördomar om vad och vem en same är på grund av historieböckerna. Vår historia är lika mycket Sverige, Norges, Finlands och Rysslands historia men det har historieböckernas författare skickligt lyckats undvika att nämna. Om du skulle möta mig så skulle dina förutfattade meningar om samer mest troligen uppfyllas. Jag talar samiska och är uppvuxen i en renskötarfamilj. ”Alla samer pratar samiska och alla samer har renar”, så står det i ett litet kapitel i den där slitna gamla boken som du läste i på högstadiet.
Omedelbart så skulle jag börja försöka upplysa dig om att så är inte fallet. Många har förlorat språket och många samer har aldrig jobbat med renar eller förlorat renarna. När jag säger förlora, så menar jag att föräldrar, mor- och farföräldrar har valt att inte prata samiska med sina barn därför att svenska/norska/finska/ryska var det enda värdefulla språket.
Jag känner många som kämpar med att återta sitt modersmål, många som kämpar för att ge sina barn det de har själva gått miste om och jag vet att det är möjligt att återta sitt språk. Jag tillhör en minoritet inom minoriteten som haft turen att få språket hemifrån. Jag är oerhört tacksam för detta. Men samtidigt så kan jag många gånger ta mitt språk för givet, jag tänker inte på att jag måste skjuta undan svenskan som smyger sig in överallt. Jag kan ha ett samtal med min bror och plötsligt upptäcka att vi glidit över till svenskan. Med en skamlig känsla över att överge samiskan så brukar jag häftigt byta tillbaka till vårt språk.
Om du får ett gott råd av en välvillig människa om att du bör prata svenska med ditt barn så att barnet har en god chans att lära sig vårt nationella språk. Le bara välvilligt tillbaka och skjut undan den tanken. Vi bor i Sverige och svenskan kommer man inte undan. Jag är ett levande bevis på detta, jag kan ärligt säga att jag skriver mycket bättre på svenska än samiska.
Dessutom, finns det nåt mer som är så nyfiket och öppet som ett barn?
I dagens samhälle så har ordet identitet blivit oerhört viktigt. Vem är jag? Vad vill jag? Vart ska jag? Var ligger min tillhörighet? Kanske är det just därför som språket blivit så oerhört viktigt för minoriteter och urfolk. Språket definierar vår historia, den berättar vem du är, var du kommer ifrån och vilken tillhörighet du har. Språket är kultur. Den lever och utvecklas, vibrerar, går sina egna vägar genom människorna och tiderna. Just därför är sorgen av ett förlorat språk så påtagligt och kampen för att återta det, att revitalisera så oerhört viktig.
När man tillhör en minoritet så ligger ansvaret tyngre på axlarna att föra vidare kulturen. Visst kan stigen var lång och krokig, man klättrar uppför en brant backe, snubblar med stapplande steg över stenarna. Men ett språk är inte tungt att bära, ryggsäcken blir bara lättare för varje steg.
Jag behöver inte lära mig mitt språk från grunden, men detta innebär inte att jag inte måste kämpa med det.
Jag känner det glädjande ansvaret att föra mina kunskaper och min trygghet vidare och just därför har jag gett cd-skivor med historier om Juffá till min systerdotter.
Hjärtli tack till dig, Helena. Ditt skrivande var underbart. Det har upptäckts, att barn fattar språk bättre innan dom fyller 11 år. Så kämpa bara vidare, säger en finnjävel.
Oj vad klokt och fint skrivet!
Oj, så fint skrivet! Språk ska man aldrig vara rädd för. Barnen lär sig fort och är som mest mottagliga i sexårsåldern. Lika lite ska du slå ner på dig själv, för att du slår över till svenska. Det finns ingen skam, varken i det ena eller det andra. Du är en del av båda språken och säkert av åtminstone ett till. Ditt kulturarv bär du alltid med dig och ju fler språk du kan, till desto fler kan du berätta om dina rötter.
Tack så mycket för era fina ord om min text. gör mig väldigt glad. Självklart är jag en del av både samiskan och svenskan, men eftersom jag använder svenskan så mycket mera frekvent och då kan det kännas som den tar mer plats.